”Alex”, som han kallas, är född i Sverige av en svensk mamma och en pappa från Gambia.

Första åren bodde de i Oskarshamn, men flyttade sedan till Enköping.

-         Jag kommer inte ihåg något från Oskarshamn, då jag var tre år när vi kom till Enköping, säger han.

Har du någon kontakt med din familj i Gambia?

-         Inte så mycket nu. Senast jag var där var när jag var 15 år. Då åkte vi dit och jag träffade farmor, farfar och en faster.

Alex är 27 år, men gör nu sin tionde säsongen i ESK:s A-lag, bortsett från två säsonger i Syrianska Kerburan.

-         Ja, man har varit med ett tag, säger Alex.

Minns du debuten i A-laget?

-         Ja, det var under Bosse Petterssons tid. Jag fick chansen i en träningsmatch mot Åtvidaberg.

Året efter blev han ordinarie i ESK-tröjan.

Där har han spelat, förutom de två säsongerna i Västerås med Syrianska Kerburan, samt uppehåll för studier i Asien och i Frankrike.

-         Snart är jag klar med studierna (fem år) i internationell marknadsföring. Därefter kan jag koncentrera mig mer på fotbollen.

Totalt har det blivit över 120 matcher för Alex i ESK.

Vilket är ditt roligaste minne?

-         Trots så många år, har jag bara varit med om ett avancemang uppåt (till ettan) och det var under Siggi Jonsson tid.

Tråkigaste minne?

-         De gånger vi åkt ur en serie. Det är aldrig roligt.

I dag är Alex lagkapten. Ordinarie kapten har Mohammed Ibrahim varit, men han har tyvärr varit skadad hela våren.

-         Jag har fått vikariera som kapten tidigare. Under ungdomsåren var jag ofta lagkapten, så det är inget nytt för mig.

Nu har ni fått en bra start på säsongen. Hur ser du på den?

-         Otroligt roligt, så här långt. Det var ju surt i höstas när vi missade i kvalet.

-         Men alla har kört på och det känns verkligen bra.

Varför går det så bra nu?

-         Vi har i stort sett samma gäng som tidigare, där alla blivit ett år äldre och ett år bättre. Helt klart en nytändning.

-         Sedan har vi också fått in nyförvärv som höjt nivån och konkurrensen på träningarna och i matcherna. Det är hur kul som helst.

Så du tror på tredje gången gillt, efter det att ni förlorat i två kval i rad?

-         Ja, det är dags för att ta ett kliv uppåt. Förhoppningsvis utan att behöva kvala, för det är alltid en pärs.